lördag 4 september 2010

Vårt farväl till dig.

Ja, så kom dagen som vi önskat aldrig kom, vi skulle ta farväl!! När vi förstod att vi inte var välkomna på din begravning så fanns bara ett alternativ kvar, sjukhus-rummet o det var nog det finaste vi varit med om. Det var tungt den dagen vi skulle möta dig för sista gången, jag hade talat med mina barn om att ville dom vara med så helt ok, ville dom inte också ok, stora dottern ville inte, tyckte nog att det räckt med det som varit. tillsammans med den bästa finaste o mest förstående präst Ebbe Appelros, så började vi vårt farväl. Även barnpsykologerna var på plats, likaså mina två underbara systrar var med, utan dom inte jag,,,en för varje barn fanns på plats. med varsin ros plus tecknigar o andra minnes-saker så stod vi där, redo för att möta den man som gav mig de finaste flickorna i världen. Det var djupa andetag innan jag orkade gå in till honom, väl inne så var han lika fin som han var när han levde, klädd i vit fin skjorta, håret välkammat, händerna knäppta på täcket. Det svåraste var väl när mina barn skulle gå in. Tillsammans med mina systrar så går dom in efter att psykologerna talat om hur det ser ut o hur han ser ut, så svårt har ingenting i mitt liv varit, 4 små barn med varsin ros o tårarna utmed kinderna, kroppen skakades så kom dom in i rummet. Efter sinom tid så lossnar mycket, o tillsammans med Ebbe så blir det den bästa stunden i livet, dom små flickorna börjar dansa o spela på pianot som finns i rummet, pojkarna börjar leta efter kulhålet, vilket är så viktigt för dom, samtidigt så börjar tårarna blandas med skratt, vi smeker o känner på honom något som faktiskt är väldigt viktigt för oss alla, till sist läser vi Gud som haver, o sinnesrobönen, som följer. Gud ge mig sinnesro, att acceptera det jag inte kan förändra, förändra det jag kan, o inse skillnaden, ske guds vilja.. Till slut ska vi åka hem jag o barnen o det känns kan jag säga vi sov tillsammans en ganska lång tid i min säng, o varje kväll så läste vi gud som haver o gud ge mig sinnesro, sen vinkade vi till Björn o sa god natt... Tack alla underbara barn för att ni är mina o att jag får va en del av er, nu o för alltid...

4 kommentarer:

  1. Ulle4/9/10

    Blir rörd ända in i benmärgen. Fy, vilken tuff tid. Skönt att få ta ett "riktigt" farväl.
    Bra att du tog med dig alla barn.
    Tur att ni har varandra.
    En stor kram <3

    SvaraRadera
  2. Anonym5/9/10

    Bästa du <3 <3 <3 <3 <3
    1000 kramar Mita

    SvaraRadera
  3. Britt7/9/10

    De e' inte lätt att vara stark <3 när man känner sig så skör.Vet hur det känns <3 Kram Britt

    SvaraRadera
  4. Weronica7/9/10

    Många kramar till er alla..

    SvaraRadera