Självmord.

Jag hoppas att du som läser det här gör det med stor respekt för alla inblandade. Jag har funderat mycket på om jag ska ta upp detta överhuvud taget o jag hoppas jag gör rätt. Självmord är för det första ett väldigt laddat ord, många människor har åsikter om dem som faktiskt valt att ta sitt liv, en del tycker det är fegt,, tycker inte jag, jag tycker att det är fruktansvärt att en människa kan känna att den inte har någon annan utväg. Varje självmord är ett stort misslyckande i samhället anser jag. Något annat som jag tycker är beklagligt är att människor som råkar ut för detta mycket tragiska, många gånger vill/behöver skylla på någon/något, kanske för att det är så svårt att ta in vad det egentligen va som hände. För mig så har varje enskild människa ett stort ansvar för vad den gör o ingen annan kan faktiskt lastas för det..... För 16 år sedan valde pappan till 2 av mina barn den vägen, utan att gå in på detaljer så tror jag att varje människa förstår att detta är så tragiskt det kan bli, våra tjejer var den gången 5år o knappt 3år fyllda, hur berättar man en sån sak för barn?? Mitt val var att samla alla 5 barnen, tillsammans med barnpsykologer o min ena syster den gången, det är nog det svåraste jag någongång har gjort att berätta för dom om flickornas pappa, men det gick trots allt med god hjälp. Livet blev sig aldrig mer likt efter denna händelse, vi lever med det o kan hantera det idag men det gör fortfarande ont. Mötet med andra människor lärde mig också att döden förändrar saker, som att en del gick omvägar när vi möttes, en del slutade hälsa,en del pratade väldigt mycket strunt, helst dom som inte hade en aning egentligen, men så finns det dom som förstod hur viktigt det är att kanske inte säga så mycket men ett leende, en kram, en klapp på armen kan vara den bästa trösten, för orden behövs inte just då. Vet också hur viktigt det var för min ena tjej att bli uppmärksammad i sin sorg, o liten som hon var så gjorde hon det som hon kunde o på sitt sätt,,, i affärerna kunde hon dyka på någon, vem som helst, (trots att jag berättade för henne att det blir svårt för andra att bemöta henne,) men hon tog sin lilla kundvagn stötte på någon o sa helt sonika " Hej! Min pappa är död, han har skjutit sig,,o så pekade hon mot sitt huvud!!??? O vad gör man om ett barn säger så? Jo dom gick, o hon stod kvar tittandes efter dom o jag försökte förklara igen. Sen en dag på konsum så står vi i kö, o hon vid godiset (ovanligt) då kommer det en tant o jag ser hur hon siktar in sig på henne, "Hej! Min pappa är död, han har skjutit sig, här, o så pekar hon mot sitt huvud!!!" Då händer det magiska,,,, tanten sätter sig på huk framför henne o säger " Vad ledsen jag blir för din skull" o ger henne en kram o frågar hur hon mår, vi vet än idag inte vem tanten var, men jag vet att inte en gång till så sa hon något mer till en främling. Tack tanten för att du vågade bemöta ett barns sorg o smärta den gången, det hjälpte henne långt att få bli bekräftad i det som gjorde såå ont o som hon hade varit med om, hennes verklighet. Känner nu att jag blev mer berörd än jag trodde av att skriva om det här så jag väljer att avsluta för den här gången. Sen hoppas jag att om du nån gång känner att ditt liv är så svårt att du funderar på att avsluta ditt liv,, be om hjälp, oftast finns den närmre än du tror, o skäms inte för dina tankar dom är inte onormala på något vis, men gör INTE verklighet av dom, du är älskad av många även om det inte känns så just nu.