1994

Idag är det 20 år sen Estonia förliste, men det är också 20 år sen jag den kvällen ringde dig Björn och undrade om du sett på nyheterna,,, inte visste jag då att ganska nära på dagen fast månaden senare skulle du,,, pappa till mina två flickor avsluta ditt liv,,, jag hade ingen aning om att den 23 oktober skulle bli din sista dag. Idag vet jag bara att det året Estonia förliste blev en av de mest fruktansvärda dagarna för många anhöriga till de som fanns ombord och många nära vänner till de som omkom på fartyget, men inte visste jag att vi skulle få genomlida vår egen tragedi, att det året skulle mina två flickor bli faderslösa och att det året skulle komma att prägla oss alla, Idag vet jag att för många så blev det ett år som blev det värsta i samband med katastrofen, men vi skulle bli utan en pappa och det blev vår tragedi, så 1994 kommer för många va ett år som vi önskade aldrig fanns..fast att våra liv på ett märkligt sätt gått vidare... så kommer vi i minnet alltid förknippa 1994 med Estonia och vår pappa...

Öppna din dörr, va inte rädd,,

Att i dessa tider som valet närmar sig så ser jag att rasismen ökar, eller har det kanske alltid sett ut så, jag vet inte och jag vill egentligen inte tro det heller, att människor som jag levat sida med sida med plötsligt visar sitt rätta jag, att människor som jag tycker mycket om och har respekt för visar att dom inte alls är dom jag trodde, jag var säker på att dom skulle ställa upp för människor när dom hamnar i svåra saker i livet det skulle vara självklart att vi tillsammans skulle finns där för dom, att vi som själva faktiskt levt ett liv som så många gånger varit beroende av att andra människor orkat bry sig om oss och våran familj när den varit i kris och som varit det som fått vår näsa ovanför vattenytan igen, nog trodde jag att det gällde andra människor också att dom skulle bry sig om att vi alla är människor som ibland behöver mer eller mindre hjälp i olika situationer i livet, men nu ser jag att alla tänker inte som jag och det gör mig ganska ledsen. Jag ska trots allt fortsätta ge en peng till de stackare som tvingas tigga, jag ska alltid ha min dörr öppen för dom som behöver och jag ska alltid försöka sätta mig in i hur just den människan har det för att kunna förstå lite vad den går igenom och kanske kunna finnas som stöd, det är inte enkelt men jag ska ändå aldrig sluta tro på att mänskligheten till största delen är god oavsett vilket land vi kommer ifrån eller vilken hudfärg vi har för färgen på vårat hjärta kommer alltid ha samma färg antingen du vill eller inte och onda människor kommer alltid finnas var du än är född..men din dörr kan förändra livet för någon som står i nöd,, öppna den, jag vet hur mycket du får tillbaka och låt aldrig din rädsla för det som är främmande ta över,,, rädslan är farlig och en grogrund för rasism..