Lite svalkande ångest!!

Då gjorde mannen klart för mig att snart mycket snart så ska han planera för min födelsedag,,,!!!! Jag försöker då göra klart för honom att jag vill bara som vanligt ha min familj omkring mig,, inga stora planerade upptåg, sånt orkar jag inte med. Jag förklarar också att det räcker med att han, mannen alltså sjunger räven raskar över isen på en söndag i mars månad, (missade han julen eller??) Min ångest kom som ett brev på posten när han började sjunga och prata om sin stora planering (kryssning i Västindien) en del tycker säkert jag är oförskämd som inte tycker det skulle bli så kul,, men det finns förklaringar till allt, Jag avskyr vatten, än mer stora hav, jag måste se land så att jag åtminstonde kan tro att jag fixar att simma iland om "ekan" kantrar!!! Jag får ångest av bara tanken att JAG ska befinna mig på en STOR båt i flera dagar, jag som bara för några år sedan som först, har klarat att åka båt till Danmark. Usch, nu kom ett minne tillbaka, jag min kära syster min dåvarande pojkvän och hans kusin skulle minsann åka till Danmark, jag protesterade vilt att jag INTE tänkte följa med,, trams tyckte dom som inte hade problem med otäcka båtar och vatten. Rätt va det va så satt jag i baksätet på någon jädra turbo-bil som rattades av kusinen jädrigt fort, kära syster satt fram med ett förnöjt leende på läpparna, medans jag mentalt förberedde mig för den snart kommande båt-resan till Danmark, ( på den tiden hade jag ingen påse observera det!) Alla var glada (utom jag) som hade fullt upp att försöka intala mig att jag skulle väl fixa det, det är ju ingenting, många åker ju båt utan att drukna ju!!! Så kommer vi fram till terminalen och i det ögonblicket gick jag i däck, (hade åtminstonde önskat det) det svåra nu var att tala om att JAG VÄGRAR!! Tre stycken nyss glada såg nu mer ut som tre pitt-bull hundar, medans jag fullkomligt skakar av skräck,, men jag står på mig ALDRIG i mitt liv att jag går ombord på den jävla stora båten säger jag, medans pitt-bull hundarna förblir tysta, så styr dom kosan mot turbo-bilen och vi hoppar in, ingen säger ett ljud, å jag säger inenting det var liksom inte läge för det, men innerst inne var jag så glad att jag fick åka hem även om det gick i 200... På senare år har jag blivit bättre på att övervinna min rädsla, men nån kryssning i Västindien behöver inte jag, jag kan ju åka till Danmark, det räcker för mig!!