Ett öppet brev till dig Moa !

Moa! Visste först inte om jag skulle skriva detta brev till dig här på min blogg, vet att du kanske kommer tycka det är dåligt av mig att göra det, men jag väljer av den anledningen att det kanske finns någon mer mamma/pappa syskon, mormor/morfar, mostrar, kusiner, eller syskonbarn som är i en liknande situation som vår familj. Då tror jag att det är en liten tröst att inte behöva känna sig ensammast i världen med den smärtan som det innebär att va utan sitt barn o dessutom inte veta var eller hur hon mår, jag tror Moa att i framtiden kommer du förstå mig, jag hoppas det. Jag gör absolut inte detta för att utelämna dig på något sätt, jag vill bara berätta för dig hur mitt/vårt liv ser ut nu. Moa! Varje dag sen du försvann så har livet inte varit sig likt, varje dag/natt har jag gråtit, varje gång jag hört någon gå i trappan så känns det som mitt hjärta stannat, jag ville så gärna höra dina fotsteg men dom gick förbi vår dörr. Det finns nätter jag stått i fönstret o bara stirrat rakt ut o inte velat lägga mig ifall jag skulle se dig komma, jag har låtit garaget vara öppet om det skulle va så porten va låst in till oss ifall du hade behövt tak över huvudet, det finns nätter när jag inte kunnat sova som jag gått ut, jag har gått till stationen för att se om det kommer några tåg även om jag vet att dom inte stannat då, bara för att se så du inte är där för att få gå hem ensam igen. Moa, det finns inte en dag som jag inte sörjer dig eller saknar dig, inte en dag som jag tror mig se dig på bussen eller att det är din ryggtavlan, ditt hår jag ser fast jag vet att det inte är du. Moa, alla små snuttar som du spelat in på dig eller tillsammans med Felicia/Johline eller Lisa, dom kan jag titta på i evigheter bara för att minnas den glada spralliga teaterapa du är, om någon tror att man är miljonär bara för man har pengar så vet jag i dag att jag har den största rikedomen,,, jag har minnen med dig o det betyder allt för mig. Vet du Moa jag vann ett resekort så när jag skulle åka bussen till stan o hem igen, så kom minnen över mig att du alltid hade Shiva med dig när du åkte buss,, vet du att det är svårt för mig att åka buss nu,,, du kommer tycka jag är fånig men det bara sköljer över mig att du kanske suttit där jag sitter på bussen det låter inte klokt men så illa är det Moa. Moa! Jag är så rädd, jag är plötsligt rädd för att jag inte får leva så länge så jag hinner träffa dig igen, jag är oxå så fruktansvärt rädd att dom som gömmer dig inte är snälla mot dig att jag inte kan hjälpa dig eller skydda dig,, men glöm aldrig Moa att jag har dag o natt försökt på alla vis att hitta dig,, glöm inte heller Moa att om människor inte är snäll mot dig ska du aldrig tveka att hitta någon som kan hjälpa dig o skulle det va så illa att vi inte hinner mötas här igen så kom ihåg,, jag är inte arg på dig inte besviken jag lastar inte dig för det som hänt o glöm inte Moa att du är så älskad bara för din egen skull o Moa du ska alltid gå med ett högt buret huvud ingen får någonsin röra dig, ingen har rätt att sätta sig på dig, du är så värdefull o älskad glöm inte det,,, Moa till sist vill jag säga till dig, det finns så mycket smärta i allt som hänt både för dig o oss men vi finns här för dig oavsett allt o du kan lita på oss,, vi älskar dig Moa!

Varje dag är ingen gåva!

Inte måste man tycka att varje dag är en gåva! Jag tycker inte det, jag tycker att varje dag är en kamp, en kamp över att kunna hitta den där lilla energin som gör att jag kan arbeta, som ger mig kraft att varje timma dygnet om vara utan min unga dam. Att varje andetag jag tar,,, fundera på var hon är, hur hon mår, äter hon, har hon mat, rena kläder, kan hon andas luften som vi andra gör när vi går ut,,, har hon det gott, är det någon som inte är snäll mot henne, är hon ledsen, saknar hon min famn, mina ord i hennes öra, att jag älskar dig av hela mitt hjärta, att torka tårarna, att lyssna på hennes fnittrande, se hennes miner, titta på hennes inspelade videor när hennes liv va som bäst.... Det är svårt att inte nå henne, en del av mig dör för varje dag som jag inte vet,,kan inte säga att varje dag är en gåva,, mina dagar är fyllda av mardrömmar, förtvivlan, längtan, hopp o förtvivlan att inte veta..hur hon har det, det barnet jag burit under mitt hjärta, det barnet jag skällt på när rummet hennes såg ut som en container, det barnet jag trots allt jag älskar så mycket o skulle kunna gå genom eld för. Den dagen jag får håll om henne igen, den dagen ska jag kalla för den största dagen i mitt liv, lika stor som den dagen dom lade henne på min mage o den kampen va över, o den sekunden man glömde den kampen man tidigare hade varit i då ett nytt liv föddes. Jag kan inte nog vänta på att få ta henne till min famn o mitt bröst igen. Jag hoppas verkligen jag får det,, snart,, sluta aldrig hoppas, sluta aldrig tro,,, under kan ju ske..

Idag!

Bestämde jag mig för att varje barn jag möter oavsett ålder o färg, så ska jag möta det barnet med vänlighet o ögon som ser just han/hon, kan det va så att det barnet har det jobbigt o arbetsamt någon gång i sitt liv, så kanske, kanske han/hon kommer ihåg den dagen som just den blev sedd. Kan jag på ett endaste sätt underlätta för det barnet kanske det kan vara avgörande i det barnets liv,,,, så även om jag alltid pratar, ler när jag möter någon så ska jag verkligen från o med idag SE både våra små,,,,, o även stora! Det kan kanske göra skillnad.....i den människans liv.

Till dig mitt allt, mitt hjärta o kärlek..

I hjärtat finns ett rum som bara är för dig. Och var jag än tar plats så finns du här hos mig. Jag hör din varma röst som inspelad musik. Jag lyssnar om igen för den är helt unik. I mörker och i ljus ditt ansikte jag ser. Ur minnet tar jag fram de bilder där du ler. Men bland allt du är för mig finns något svårt att bära - min längtan efter dig när jag inte har dig nära.

Källan till en chans..

Ibland så känns det som om livet helt står still. Och just det man är i är inte det man vill. Man känner sig så svag, så vilsen och så feg… Så känns det till den dag man vågar ta ett steg. Då öppnas nya vägar och man får perspektiv. Och plötsligt kan man se hur man vill ha sitt liv. Och när man blickar bakåt när man har fått distans, så ser man att det svåra var källan till en chans.

Våga!

Ibland kan man inte bara göra sig rolig över livet,,,,, det är mer allvarligt än så. Jag är faktiskt oxå bara en människa precis som du, fast jag ibland har valt att skoja med det vardagliga så finns det ett stort allvar bakom, även hos mig. Jag har i mitt liv varit med om saker som jag inte önskar någon, jag har också varit med om det jag önskar du skulle fått dela med mig, mycket har jag valt själv, men en del har jag inte kunnat förutspå, kanske skulle jag handlat annorlunda då.. Jag önskar i all enkelhet att du som läser det här tar dig tid att fundera på om det du gör nu är något du vill, eller om det är så att du gör det för att passa in, eller för att du är rädd o inte vågar annat,, eller för att du bara älskar det!! I vilket fall som helst så glöm inte att det finns alltid någon som kommer stå bakom dig närhelst du behöver, använd dig av dom som finns för dig, vad helst det än gäller. Glöm inte att dom som är dina vänner står där i vått o torrt, o är du ute på hal is så fångar dom in dig bara du ger dom en chans. Va inte rädd för att blotta dig,,, dom enda som kan döma dig är dom som aldrig har varit där o dom behöver du inte. När du vågar berätta,,,,, ska du se hur många vi är som varit där förut o gått vägen du nu går...

Livet är rätt bra ändå!!

Att livet är komplicerat det vet nog de flesta, men det är ganska bra oxå,,,,, tror jag! Tänker efter lite, livet består ju inte endast av dagar som jobb å så, det visar sig lite senare i livet!! Livet som gått består av minnen, fullt av minnen, en del minns man välare än andra, det där som va så jobbigt när man va ung, det har man nästan glömt nu 50 år senare, sen finns det saker som olycklig kärlek som man kunde tagit livet av sig för, när man va tonåring,,, men på nåt märkligt sätt "överlevde" man fast man inte kunde det just då,,,, men här sitter man trots allt, forfarande vid liv, konstigt men så är det! Man klarar mer än man tror.... Sen kommer kärleken in i livet på riktigt!!!! Det va då alla fina barn kom in i mitt liv!! 6st fick jag,,, många oroliga dagar/nätter va det, men sen gick det oxå på något obegripligt sätt bra,,, Efter dom ungarna kom det ännu mer KÄRLEK in i mitt liv,,, 5 barnbarn,, inte speciellt orolig längre, bara störtförälskad o hjärtat bultar mer än det någonsin gjort,,, o nu inser jag som först!!! Att allt i min ryggsäck bra o dåligt blev det som till slut gav mig det enda som jag behövde, fast jag inte visste det då! KÄRLEK, KÄRLEK i form av dessa små helt underbara människor som kom till mig, efter många nätter av sömnlöshet, av många dagar av tårar, av många förtvivlade stunder då jag aldrig trodde att livet skulle vara vänligt mer,, Men nu vet jag att livet är en strid många gånger,, men jag vet oxå att!!!! Va är en bal på slottet??? Jag har ju allt jag någonsin kunde önska mig, ett liv som är fyllt av just det! Liv o kärlek,,, Jag knäpper mina händer ödmjukt o tackar, jag tackar för det som varit svårt, men som format mig, jag tackar för stunder i mitt liv som omvandlats till ren o skär kärlek fast jag ibland aldrig trodde på det....jag tackar för att just jag fick dela denna "Livets resa" Å nu kunna se tillbaka på alla minnen, goda som dåliga o inse att "JAG" just det! JAG, har inte rest förgäves även om det känts så ibland....