Ett öppet brev till dig Moa !

Moa! Visste först inte om jag skulle skriva detta brev till dig här på min blogg, vet att du kanske kommer tycka det är dåligt av mig att göra det, men jag väljer av den anledningen att det kanske finns någon mer mamma/pappa syskon, mormor/morfar, mostrar, kusiner, eller syskonbarn som är i en liknande situation som vår familj. Då tror jag att det är en liten tröst att inte behöva känna sig ensammast i världen med den smärtan som det innebär att va utan sitt barn o dessutom inte veta var eller hur hon mår, jag tror Moa att i framtiden kommer du förstå mig, jag hoppas det. Jag gör absolut inte detta för att utelämna dig på något sätt, jag vill bara berätta för dig hur mitt/vårt liv ser ut nu. Moa! Varje dag sen du försvann så har livet inte varit sig likt, varje dag/natt har jag gråtit, varje gång jag hört någon gå i trappan så känns det som mitt hjärta stannat, jag ville så gärna höra dina fotsteg men dom gick förbi vår dörr. Det finns nätter jag stått i fönstret o bara stirrat rakt ut o inte velat lägga mig ifall jag skulle se dig komma, jag har låtit garaget vara öppet om det skulle va så porten va låst in till oss ifall du hade behövt tak över huvudet, det finns nätter när jag inte kunnat sova som jag gått ut, jag har gått till stationen för att se om det kommer några tåg även om jag vet att dom inte stannat då, bara för att se så du inte är där för att få gå hem ensam igen. Moa, det finns inte en dag som jag inte sörjer dig eller saknar dig, inte en dag som jag tror mig se dig på bussen eller att det är din ryggtavlan, ditt hår jag ser fast jag vet att det inte är du. Moa, alla små snuttar som du spelat in på dig eller tillsammans med Felicia/Johline eller Lisa, dom kan jag titta på i evigheter bara för att minnas den glada spralliga teaterapa du är, om någon tror att man är miljonär bara för man har pengar så vet jag i dag att jag har den största rikedomen,,, jag har minnen med dig o det betyder allt för mig. Vet du Moa jag vann ett resekort så när jag skulle åka bussen till stan o hem igen, så kom minnen över mig att du alltid hade Shiva med dig när du åkte buss,, vet du att det är svårt för mig att åka buss nu,,, du kommer tycka jag är fånig men det bara sköljer över mig att du kanske suttit där jag sitter på bussen det låter inte klokt men så illa är det Moa. Moa! Jag är så rädd, jag är plötsligt rädd för att jag inte får leva så länge så jag hinner träffa dig igen, jag är oxå så fruktansvärt rädd att dom som gömmer dig inte är snälla mot dig att jag inte kan hjälpa dig eller skydda dig,, men glöm aldrig Moa att jag har dag o natt försökt på alla vis att hitta dig,, glöm inte heller Moa att om människor inte är snäll mot dig ska du aldrig tveka att hitta någon som kan hjälpa dig o skulle det va så illa att vi inte hinner mötas här igen så kom ihåg,, jag är inte arg på dig inte besviken jag lastar inte dig för det som hänt o glöm inte Moa att du är så älskad bara för din egen skull o Moa du ska alltid gå med ett högt buret huvud ingen får någonsin röra dig, ingen har rätt att sätta sig på dig, du är så värdefull o älskad glöm inte det,,, Moa till sist vill jag säga till dig, det finns så mycket smärta i allt som hänt både för dig o oss men vi finns här för dig oavsett allt o du kan lita på oss,, vi älskar dig Moa!