Apa åker polisbil.

Hur många har en apa som blir haffad av polisen o får åka polisbil??? för att sen få tillbringa natten i arresten???? Nä,ingen mer än vi!! trodde väl det, men så blev det inatt, mobilen ringer runt 03,00 till mitt jobb o innan jag känt efter om jag vågar andas så säger en trevlig polis, ja vi har plockat upp en liten apa (läs hund) som är er,, det är då rätt svårt att förklara att jag inte är inblandad i detta ap-köp utan att det faktiskt är unga damen o mannen i familjen som är dom skyldiga, men nu är ju läget så att vi är en familj o där ingår en styck apa som nu gladeligen rymt med den smärta labradoren (läs tjock). Polisen fortsätter, den smärta hunden fick vi inte tag i så det vore bra om någon kan köra o se om ni hittar den, o det kan han va säker på att jag gladeligen skulle ordna, ringa mannen alltså, 03,00 o tala om att polisen just ringt, samtidigt som jag så där lite i förbigående säger att om man inte låser dörren, så har vi den glada katten som då öppnar allt o det innebär att man inte kan få sin skönhetssömn hehe, utan att man glatt får sätta sig i bilen o köra runt lite, LÅSER man så slipper man stiga upp mitt i natten. Så unga damen o mannen gungade iväg för att leta, hittade ingen smärt labrador utmed vägen men däremot satt det en glad jycke på trappan när dom kom hem, o apan satt i tryggt förvar i häktet tills jag nu på morgonen fick hämta honom. För inga små apor i skogen får vara...

Va är det för fel med IKEA då?

Herrgud säger jag, va är problemet då!? IKEA framkallar nån slags tävlingsinstikt hos min man kan ja säga,, "fortast ut vinner". Först börjar nåt konstigt grymtande, sen inträffar en konstig färg i ansiktet efter det så börjar benen slira o allt detta för att jag råkat nämna att vi tar väl en runda på IKEA med!! Kom nu då, säger jag när vi ändå är här, mannen ser allt annat än road ut, vi hinner knappt innanför dörrarna förrän han har forcerat ingången innan dom själva hinner öppna sig, därefter tar han sikte på genvägen som ganska snart leder utåt, å ja kan säga det försök hinna med ett par fötter i storlek 46 som som går fortare än vad Stenmark åkte utför. Att det finns en våning uppe på är ju inte aktuell att tala om ens, utan plötsligt står vi i kassan med ett paket batterier o mannen ser jävligt nöjd ut kan jag säga, medans det nu är jag som börjat ändra färg i ansiktet o det ryker lite lätt ur öronen. Fy fan för storlek 46 med tävlingsinstikt, "fortast ut vinner" ska aldrig mer få följa med mig till IKEA så mycket vet jag nu. :))

Vårt farväl till dig.

Ja, så kom dagen som vi önskat aldrig kom, vi skulle ta farväl!! När vi förstod att vi inte var välkomna på din begravning så fanns bara ett alternativ kvar, sjukhus-rummet o det var nog det finaste vi varit med om. Det var tungt den dagen vi skulle möta dig för sista gången, jag hade talat med mina barn om att ville dom vara med så helt ok, ville dom inte också ok, stora dottern ville inte, tyckte nog att det räckt med det som varit. tillsammans med den bästa finaste o mest förstående präst Ebbe Appelros, så började vi vårt farväl. Även barnpsykologerna var på plats, likaså mina två underbara systrar var med, utan dom inte jag,,,en för varje barn fanns på plats. med varsin ros plus tecknigar o andra minnes-saker så stod vi där, redo för att möta den man som gav mig de finaste flickorna i världen. Det var djupa andetag innan jag orkade gå in till honom, väl inne så var han lika fin som han var när han levde, klädd i vit fin skjorta, håret välkammat, händerna knäppta på täcket. Det svåraste var väl när mina barn skulle gå in. Tillsammans med mina systrar så går dom in efter att psykologerna talat om hur det ser ut o hur han ser ut, så svårt har ingenting i mitt liv varit, 4 små barn med varsin ros o tårarna utmed kinderna, kroppen skakades så kom dom in i rummet. Efter sinom tid så lossnar mycket, o tillsammans med Ebbe så blir det den bästa stunden i livet, dom små flickorna börjar dansa o spela på pianot som finns i rummet, pojkarna börjar leta efter kulhålet, vilket är så viktigt för dom, samtidigt så börjar tårarna blandas med skratt, vi smeker o känner på honom något som faktiskt är väldigt viktigt för oss alla, till sist läser vi Gud som haver, o sinnesrobönen, som följer. Gud ge mig sinnesro, att acceptera det jag inte kan förändra, förändra det jag kan, o inse skillnaden, ske guds vilja.. Till slut ska vi åka hem jag o barnen o det känns kan jag säga vi sov tillsammans en ganska lång tid i min säng, o varje kväll så läste vi gud som haver o gud ge mig sinnesro, sen vinkade vi till Björn o sa god natt... Tack alla underbara barn för att ni är mina o att jag får va en del av er, nu o för alltid...

NANCI GRIFFITH & JOHN PRINE-SPEED OF THE SOUND OF LONLINESS Video direct...

Det var mycket snö o halt den kvällen vi åkte ifrån behandlingshemmet i hopp om att mycket hade förändrats i livet, det var då vi lyssnade på den här, jag körde för ditt körkort hade du inte kvar. Hoppet var såå stort,, men allt blir ju inte alltid som man tänkt tyvärr. Nu finns du någon annanstans o vi är kvar, o låten är här o dom fina o bra minnena finns kvar, det dåliga har vi glömt för längesedan.......

Självmord.

Jag hoppas att du som läser det här gör det med stor respekt för alla inblandade. Jag har funderat mycket på om jag ska ta upp detta överhuvud taget o jag hoppas jag gör rätt. Självmord är för det första ett väldigt laddat ord, många människor har åsikter om dem som faktiskt valt att ta sitt liv, en del tycker det är fegt,, tycker inte jag, jag tycker att det är fruktansvärt att en människa kan känna att den inte har någon annan utväg. Varje självmord är ett stort misslyckande i samhället anser jag. Något annat som jag tycker är beklagligt är att människor som råkar ut för detta mycket tragiska, många gånger vill/behöver skylla på någon/något, kanske för att det är så svårt att ta in vad det egentligen va som hände. För mig så har varje enskild människa ett stort ansvar för vad den gör o ingen annan kan faktiskt lastas för det..... För 16 år sedan valde pappan till 2 av mina barn den vägen, utan att gå in på detaljer så tror jag att varje människa förstår att detta är så tragiskt det kan bli, våra tjejer var den gången 5år o knappt 3år fyllda, hur berättar man en sån sak för barn?? Mitt val var att samla alla 5 barnen, tillsammans med barnpsykologer o min ena syster den gången, det är nog det svåraste jag någongång har gjort att berätta för dom om flickornas pappa, men det gick trots allt med god hjälp. Livet blev sig aldrig mer likt efter denna händelse, vi lever med det o kan hantera det idag men det gör fortfarande ont. Mötet med andra människor lärde mig också att döden förändrar saker, som att en del gick omvägar när vi möttes, en del slutade hälsa,en del pratade väldigt mycket strunt, helst dom som inte hade en aning egentligen, men så finns det dom som förstod hur viktigt det är att kanske inte säga så mycket men ett leende, en kram, en klapp på armen kan vara den bästa trösten, för orden behövs inte just då. Vet också hur viktigt det var för min ena tjej att bli uppmärksammad i sin sorg, o liten som hon var så gjorde hon det som hon kunde o på sitt sätt,,, i affärerna kunde hon dyka på någon, vem som helst, (trots att jag berättade för henne att det blir svårt för andra att bemöta henne,) men hon tog sin lilla kundvagn stötte på någon o sa helt sonika " Hej! Min pappa är död, han har skjutit sig,,o så pekade hon mot sitt huvud!!??? O vad gör man om ett barn säger så? Jo dom gick, o hon stod kvar tittandes efter dom o jag försökte förklara igen. Sen en dag på konsum så står vi i kö, o hon vid godiset (ovanligt) då kommer det en tant o jag ser hur hon siktar in sig på henne, "Hej! Min pappa är död, han har skjutit sig, här, o så pekar hon mot sitt huvud!!!" Då händer det magiska,,,, tanten sätter sig på huk framför henne o säger " Vad ledsen jag blir för din skull" o ger henne en kram o frågar hur hon mår, vi vet än idag inte vem tanten var, men jag vet att inte en gång till så sa hon något mer till en främling. Tack tanten för att du vågade bemöta ett barns sorg o smärta den gången, det hjälpte henne långt att få bli bekräftad i det som gjorde såå ont o som hon hade varit med om, hennes verklighet. Känner nu att jag blev mer berörd än jag trodde av att skriva om det här så jag väljer att avsluta för den här gången. Sen hoppas jag att om du nån gång känner att ditt liv är så svårt att du funderar på att avsluta ditt liv,, be om hjälp, oftast finns den närmre än du tror, o skäms inte för dina tankar dom är inte onormala på något vis, men gör INTE verklighet av dom, du är älskad av många även om det inte känns så just nu.

Eva Dahlgren - Du

Eva Dahlgren - Vem Tänder stjärnorna