Kärlek.

Här sitter man 54år gammal o tror sig veta vad kärlek är, och det vet man även om ens barn inte tror det. Under åren har jag fått följa dom en efter en, försökt ge någorlunda goda råd, och insett att hur väl man som mamma än vill sina barn så finns det saker dom ska genomlida och i det ingår KÄRLEKEN!!! Finns inget mer underbart än att få känna det där härliga pirret i magen när man träffat någon, dom rosa molnen man flyger fram på är som mjukt "fluff" sen rätt var det är så händer något och dom rosa molnen kraschlandar,,,,, rakt ner i avgrunden, det är då man hade önskat att man som mamma hade kunnat hjälpa till så dom hade fått åtminstone hade fått landa lite mjukare, men ack nej.... Det är nu man inser att inte ens Dr Phil hade kunnat säga något klokt, än mindre en mamma, nu står man här med en totalt krossad individ som måste ta sig igenom detta alldeles själv,,, det gör ont även att stå vid sidan om och det enda man kan göra är att säga att jag älskar dig, men vem bryr sig om den kärleken när det rosa molnet störtdök rätt ner i mörkret. Ändå vet ju den här mamman att det onda går över, mamman vet att självförtroendet fick sig en knäck, mamman vet att dom kommer att älska igen, mamman vet att dom kommer att kraschlanda fler gånger, gå igenom samma saker igen, men mamman vet oxå att någonstans väntar den där som kommer att se till att dom tillsammans kommer flyga på rosa moln, den där som det är värt att vänta på, den där som dom tillsammans kommer att hitta en gemensam nämnare som gör att dom kommer att ge och ta, precis som det är tänkt. Men tills vidare mitt i kraschen så begriper inte denna mamma ett dugg om just det KÄRLEK! Även att hon egentligen vet precis och har åkt på samma moln, kraschlandat på samma sätt, och sett mörkret i vitögat mer än en gång... Så mammas uppgift är nu att stå här med famnen öppen och i sitt inre lida med, men att veta att du kommer gå hel ur det här även om det inte känns så nu.